Kort men Gott!

Jag har tidigare skrivet ett inlägg kring ämnet men jag känner att det är dags att ta upp frågan igen. Tyvärr hittar jag inte det gamla inlägget som borde ligga någonstans i arkivet.

Hur som helst är det för mig en gåta hur smältande inlandsis kan vara ett sådant stort problem för oss. Jag tycker ju självklart synd om alla stackars isbjörnar som får det svårt när avstånden mellan stora isflack ökar.

Archimedes klurade fiffigt ut att om ett fast föremål ska kunna flyta måste det tränga undan så mycket vatten som det själv väger. Vi vet att isbergen flyter, vilket därför betyder att de faktiskt tränger undan så mycket vatten som de själv väger. Vidare vet vi också att ett isbergs massa är fördelat så att ungefär 90% av det befinner sig under vattenytan. Vad händer då när det smälter? Jo det bildas mer vatten men samtidigt ges det mer plats för vattnet att ta vägen på då isberget faktiskt blir mindre. Testa själva att fylla en skål och lägga isbitar i vattnet så att enbart 10% av dess massa befinner sig ovanför vattennivån. Det borde inte vara något annorlunda med polarisen? För oss som flera gånger försökt att kyla drycker snabbt vet vi att när vatten fryser ökar dess storlek. Glasflaskor har bland annat en tendens att spricka då man försökt frysa saft eller öl. Is tar alltså mer plats än vatten. 

Något vi också kan tänka på är vad som skulle hända om vi bara lyfta bort polarisarna från jordens yta och skicka ut dessa i rymden. Då skulle ju knappast vattennivån vara densamma utan den skulle sjunka drastiskt. 

Det känns som att någon eller några borde tänka om... 

Jag har en svårt nöt att knäcka med mig själv.

Efter som jag satt upp visa regler om hur jag ska tänka och se på händelser i livet uppstår det ibland konflikt i mig själv då det naturliga inom en vill få mig till att reagera på ett visst sätt medan jag är fullt medveten om att det är destruktivt tänk. Två grundpelare i den nya filosofin är, istället för ursäkter, skapa handlingsplaner. Samt, ångra inte det som varit utan lär från det. I och med detta kommer motgång skapa medgång.

Dilemmat som nu uppstår är att jag inte kan komma på vad jag ska ta med mig för lärdomar från den händelse vars min naturliga instinkter enbart säger åt mig att ångra det, älta det, så ska du glömma det i sinom tid. Visst fan läker tiden sår man varför vänta liksom? Mitt inre och mitt sinne ska bli så självhelande att varje knuff i fel riktning ska ge mig en katapulteffekt i den motsatta. Det handlar verkligen inte om att förtrycka känslor utan att istället kanalisera känslomässig energi i rätt riktning. 

Vad gör jag då när jag inte kan finna lärdomar i mina misstag? Jag vet om vad jag inte vill återupprepa och vad jag aldrig skulle gett bort. Frågan är om det ska drabba alla? Jag tycker inte det... Därför väntar jag nu på min insikt för att se vad jag kan ta med mig för bitar från Ground Zero  

We hope to get a pleasant journey
But in the end we all lie awake
And dream of our sweet escape

Att tidigare förhållanden har gått åt helvete tar jag helt och hållet ansvar för och den enkla anledningen var att jag inte var mogen helt enkelt.

Nu har jag fan visat att jag är mogen och redo men det uppskattades inte... Jag slutar kasta kärlek där den inte tas emot, trött på det! Den enkla anledningen till det som verkar vara slutet är att jag är värd en bättre tillvaro.

Jag älskar dig verkligen och kommer alltid att göra. Dock älskar jag mig själv alldeles för mycket för att utsätta mig för en tillvaro likt denna. Den här gången var det du som inte var mogen... 

...Att media ska bestämm vilka vi ska tycka synd. Att det verkar finnas ett regelverk för vilka som ska få våra väldigt betydelsefulla sympatier... Vad fan skänker en tanke för hjälp, snacka om förlegad hjälp. Det är dags att släppa den metoden. Antingen ser man till att göra en insats på riktigt eller så slutar man låtsats.

Är bara 14 år gammal och ger mig ändå mer i filosofiskt utbyte än de flesta andra jag känner. Hon är makalöst bra!

Vi är så jävla lika ändå kan vi utmana varandra och ställa oss själva mot väggen och reflektera över våra och andras liv samt världen i stort.

Älskar dig!

Typ ingenting!! Jag sitter och läser olika tidningar på nätet för att hitta något kul att spekulera kring eller skämta om. Tyvärr är det nada som känns ett dugg intressant. Undra om det är så här jobbet tär på mig? Med tanke på att jag är van vid tolvtimmarsdagar klagar jag inte och känner att jag klarar av det men det verkar logiskt att det skulle inverka negativt på mig, på ett eller annat sätt.

Jag har försökt att hitta de mer positiva detaljerna i vardagen. Det är emellertid svårt när man har lärt sig observera omvärlden med en kritiskt lins på näthinnan. Det positiva är väl att jag någonstans ändå känner att jag lyckas ganska bra med att acceptera folk och företeelser för vad de är. Problemetet är att jag med denna metod inte klarar av att riktigt respektera människor som inte har accepterat sig själva.

Under senaste halvåret har jag kommit fram till att den där Rousseau inte var så jäkla dum ändå. Hans filosofi var enkel, lev med naturen, lär av naturen. Det har fungerat och kommer alltid att fungera. Förr eller senare genomskådas eller förbrukas alla fejkade, artificiella och konstlade lösningar utan att själva på något sätt efterlämna något som kan fylla deras funktion.

Nu har jag precis kommit på ytterliggare en bloggtopic, men den får jag ta imorn.

Om jag skulle sammanfatta mitt liv med en låt, vilken låt skulle jag välja? Vilken låt skulle du välja?

För en tid sen pratades det om en "Hitta sig själv revolution"... Undrar vad fan som hände. Det har fan blivit hög tid att ta tag i det här på riktigt. Frågan är bara var man börjar någon stans?

Man ser alla människor irra runt och söka gemenskap enbart baserat på delade åsikter för att på så sätt få bekräftelse... Det känns fel!

Försök istället finna de människor som istället för att dela din åsikt, respekterar den och tror på dig för den du är, ingen annan! Detta går ofta hand i hand men då det inte gör det kom ihåg vad egentligen betyder något.

Sen finns det en skara sorgliga människor som inte har kapacitet nog att skapa egna åsikter. Istället fördömda att ständigt söka "dagens outfit"-bloggar för att ta reda på vilken åsikt som gäller för den kommande veckan.

---

Fundera inte så mycket över tiden. Framförallt inte framtiden... Vad som sker, det sker. Ofta vare sig du vill eller inte. Med risk för att låta klyschig... Gör det bästa av dagen för fan! Med detta inte sagt att du ska springa runt och skratta och vara glad bara för att. Utan du ska göra det som du mår bra av! Endast de som verkligen är harmoniska i sig själva klarar av att hjälpa andra på riktigt. Det ska vara först du sen de andra. Alldeles för många försöker nå inre lycka genom att springa runt och leka barmhärtig samarit... Det är fel!

Den genuina hjälpen kommer från den som verkligen vill hjälpa.

Som tillägg kan jag upprepa vad en klok kvinna en gång sa till mig, "du kan inte hjälpa de som inte vill ha hjälp."

---

Det som har hänt har hänt. Ångesten går inte över för att du ältar den. Inse ditt misstag och för guds skull lär från det.

Som en klok man en gång sa, "don't regret your past, learn from it."

---

Allt det här var mycket mer konkret när jag började skriva. Jag märker imorn när jag är piggare hur pass rörigt det blev...

Jag blir så trött på MTVs uppsjö utav riktigt dåliga tv-program där det känns som att de flesta mets går ut på att skjuta tonåringars självkänsla i botten. Just nu när jag zappade förbi på TVn upptäckte råkade jag få syn på programmet Made. Det programmet går i princip ut på att de ska peka ut en person som de ser upp till och sen försöka bli som den... Vafan! Gör folk sådana här program bara för att jävlas? Jag kan tänka mig att programskaparna satt i något konferensrum i sitt TV-hus med idétorka och sörplade kaffe. Då någon helt plötsligt utbrister:

- Hörni fan, jag hörde att det fortfarande är typ 3 procent av ungdomarna i USA som fortfarande mår bra och känner sig nöjda med sig själva...
- Va!? Vad säger du? Vad pysslar deras föräldrar med egentligen. Det har säkert sånna där jävla mammor och pappor som säger att de ska vara nöjda med sig själv och med den de är och att alla är unika och fina på sitt sätt.
- Ja, och de verkar ju inte ha några vettiga kompisar som kan trycka ner dem i skorna heller.
- Näe... Skandal!
- Kan vi göra något åt det?
- Ja men det är väl bara att vi gör som vanligt och rekryterar ett gäng osäkra tonåringar och berättar för dem att de inte kan se ut, tänka och göra som de gör. Sen sänder vi hela arrangemanget coast to coast. Kan ju folk försöka bygga upp deras självkänsla bäst fan dem vill.
- Klockrent vi kör på den!

Jag kan mycket väl tänka mig att det var så här Made kom till. Men som tidigare påpekat är ju inte Made det enda pinsamma programmet som kommit ur MTVs sköte men antagligen det värsta. Det enda programmet med något konkret innehåll värt att titta är South Park. I vilket Matt Parker och Trey Stone serverar oss härlig samhällskritik starkare och mer genomtänk än någon annan amerikansk TV-serie.

Efter att ha läst ett inlägg i Elinas blogg, elina6.blogg.se, slog det mig hur mycket jag hatar användandet av klyschor och de som seriöst använder dem i sin vardag. Om någon, nångång har hört mig använda en klyscha eller att ni hör mig säga något klyschigt i framtiden. Straffa mig för fan!! Det får inte gå till på det viset, vare sig det handlar om högskoleuppsats, arbetsansökan eller att du försöker snärja en tjej på krogen. Som Patrik skulle sagt, det är inte okej!

Enda gången det är kosher att använda klyschor är som ironi i humoristiska sammanhang. Just då enbart för att poängtera hur jävla idiotiska de är. Snälla kan ni inte prata mer fantasifullt, ja då får ni fan hålla käften!

Läste den här artikeln på Aftonbladet och kände att jag behövde kommentera.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article2090566.ab

Att sätta gränser med regler som inte riktigt går och motivera är bland det jävligaste som finns. Att diskutera hela klädfrågan i sak är ytterst komplicerat och är absolut en diskussion jag inte har energi till att börja.

Det jag faktiskt funderar på är argumentet om att det skulle vara ohygieniskt. Det finns en del forskning på området. Om vad som är hygienskt och inte och vilka kroppsdelar som är mer ohygienska än andra. Skulle man då göra en lista på ohygienska kroppsdelar dröjer det faktiskt en stund innan vi landar på skinknivå. Alltså får de komma med något nytt. Det som klassas som brukar klassas som mest ohygienskt är händera. Skulle alltså den berörda skolan hålla kvar vid sitt argument skulle inte många få äta någon mat. Ska man fortsätta att kritsera hygienargumentet är jag mycket skeptiskt till att renligheten i köket lever upp till den standarden som skolan verkat kräva.

Sen att det är sjukt fult att strutta omkring sådär... Ja det tycker man någon borde kunna berätta för dem...?

Har reflekterat över ytterliggare en grej i monsters reklam där två killar sitter i en maskin och cyklar för att jorden ska rotera. Det känns som att många har anmält den här reklamen till MER på grund av dess ojämställda utformande. Att det ska vara 100 % män som får vår gjord att gå runt, det kan ju bara inte vara acceptabelt. Hur många kvinnorättsaktivister har inte hunnit anmäla den här tro? Skulle vara kul att få en siffra på det.

Blir så trött på alla som lever efter alla konstruerade sanningar... Inse att det mesta som är kulturellt betingat i princip bör förkastas så fort det bara går. Lev som den du är istället för att göra dig till, bry dig dina medmänniskor för att de är de är och inte för materiell vinning. Lär dig finna riktiga vänner!

Öppna dig och var inte så fördömande för främmande eller kontroversiella småsaker så ska du se vad mycket gott som finns där ute!